I skrivande stund har den svenske
26-årige Erik Mararv, 23-årige engelsmannen David Simpson och tio
centralafrikanska medarbetare suttit häktade i 50 dagar
Centralafrikanska Republiken för ett brott de inte begått. Jag
växte själv upp i Centralafrikanska Republiken tillsammans med både
Erik och hans fru Emelie och har sedan 2004 jobbat som jaktguide i
deras safariföretag. Erik driver företaget tillsammans med sin fru
och de hyr ett stort område i östra delen av landet, inte långt
från gränsen mot Sudan. De har sedan flera år tillbaka ordnat
jaktresor på två till tre veckor för afrikasugna jägare, en
företeelse som är mycket vanlig i landet och är en stor
inkomstkälla för staten. Det
finns en historia bakom det som hänt som jag tycker är värd att
berättas, inte bara för att belysa Erik och Davids situation utan
också den grymma verklighet som lokalbefolkningen får utstå varje
dag!
Centralafrikanska Republiken har alltid
varit ett land lite i skymundan för västvärlden, antagligen
eftersom det inte varit krigshärjat eller utsatt för svält i någon
större utsträckning. På senare år har dock både oroligheterna i
Darfur i Sudan och grymheterna från LRA gerillan drabbat landet
hårt. När jag under första halvan av 2000 talet jobbade i norra
delen av landet som lärling för ett jaktföretag, hade Darfurkrisen
precis börjat komma över gränsen och rapporter om överfall av
rebeller blev allt vanligare. Byar länsades på allt, hus brändes
och människor blev antingen ihjälskjutna, lyckades fly eller än
vanligare nya soldater åt rebellerna. Under min tid där som ny
oerfaren lärling fick jag mycket hjälp Hissein,, en man anställd
av staten för att förmå människorna att sluta tjuvjaga områdena.
Som en före detta sjuksköterska hade han också hand om byns lilla
sjukstuga, jag minns att han tom kunde operera brock trots att den
enda bedövning han hade var lite Xylocain salva! När jag senare
blev alvarligt sjuk i hepatit räddade han mitt liv med den enda
droppåsen de hade kvar. När jag några månader senare kom tillbaka
för att börja en ny säsong var det i princip omöjligt att ta sig
upp till området. De flesta byar var utbrända och de människor som
var kvar levde nu som flyktingar. Jag fick senare höra att Hissein
hade blivit dödad av rebellerna inne på sin klinik.
I samband med detta flyttade vi till
östra delen av landet där Erik och Emelie startade upp sitt företag
i ett mycket avlägset område, inte långt från gränsen till det
som idag kallas SydSudan. Genomlöpt av Chinkofloden och med närmaste
byn på 100 km avstånd var och är fortfarande idag området ett
vilt paradis. Under de första tre åren gick arbetet mycket bra och
intresset för att besöka oss växte i takt med antalet lyckade
safarin och nöjda kunder. Under 2010 började vi dock höra
oroväckande nyheter om att LRA-rebellerna hade jagats ut ur Uganda
och nu tagit sim tillflykt i östra Centralafrikanska Republiken. Vi
började se spår i området efter grupper av människor och fick
rapporter om att byar längre österut blivit attackerade. Inte kort
därefter kom så turen till diamantbyn Nzako, den närmaste byn till
området varifrån många av våra arbetare kommer. Tidigt en morgon
i mars 2011 smög rebeller in i byn och körde ut alla människor ur
husen, dödade de som gjorde motstånd tillsammans med de få poliser
och militärer som var posterade där. De tog också runt fyrtio
personer; män och kvinnor i alla åldrar och tom barn för att bära
den mat de ville ha med sig. Efter några veckor började vi hitta
människor utmed våra små vägar i jaktområdet. Halvdöda kvinnor
och barn med trasor på kroppen, jag tror den yngsta var runt 13 år.
Vi tog dem med till campen för att ge dem den vård vi kunde och
körde sedan ut dem till sjukhus. Jag kommer aldrig att glömma hur
de såg ut. Alla hade gått i veckor i den täta bushen utan skor med
otaliga kilon packning på axlarna och fötterna var inga fötter
längre, bara blodiga massor där gräs och stickor skurit in.
Magrade och misshandlade och med fruktansvärda historier att berätta
i den mån de längre kunde prata. De hade alla blivit ivägkörda
tidigt den där morgonen utan att ens kunna ta på sig varken kläder
eller skor. Under vandringen hade de varit hopbundna med rep för att
inte kunna fly och endast kunna ställa ner sina bördor då de blev
beordrade. De som inte orkade hade blivit lämnade att dö, oftast
efter att deras ben först blivit krossade så de inte skulle kunna
ta sig tillbaka. De vi hittat hade haft turen att bara blivit lämnade
och lyckats krypa genom bushen i dagar innan de slutligen hittade
våra vägar och bara lagts sig utmattade ner. Jag minns att det
rådde en närmast apatisk stämning i campen de där kvällarna.
Räderna mot byarna fortsatte och myndigheterna verkade i det
närmaste handlingsförlamade. Uganda skickade så småningom trupper
till Centralafrika för att hjälpa till i sökandet efter
rebellernas numera ökände ledare Joseph Kony. Detta hände i början
av förra året och framgångarna i sökandet har lyst med sin
frånvaro allteftersom fler byar blivit anfallna och människor
rövats bort.
Den 22:e mars i år fick så Erik ett
telefonsamtal från en medarbetare som hittat mördade människor i
bushen i utkanten av området. Han ringde genast upp David, en
engelsman som jobbar sitt andra år i företaget, för att åka dit
och undersöka vad som hänt och mycket riktigt hittade han liken,
totalt 13 stycken. Tillsammans med de två spårarna gick de utmed
flodfåran och undersökte platsen för att se om de kunde finna
några spår efter vilka de trodde var LRA-gerillan och träffade då
på fyra bybor som kommit för att se till sina vänner. En av männen
blev rädd och sprang iväg och de andra tre stannade kvar, lika
bestörta som David över situationen. Den fjärde mannen sprang dock
hem till byn, en march på ca en och en halv dag. Väl där berättade
han för alla vad som hänt och berättade också att han sett David
stå vid de döda kropparna. Det blev genast upplopp i byn och ryktet
att Erik och David skulle vara skyldiga spred sig som en löpeld.
Erik kontaktade genast polisen och
flögs tillsammans med en militäreskort in i området för att göra
en brottsplatsundersökning. Det togs några hastiga kort med
mobilkamerorna, några av militärerna såg nästan ut som om de
poserade med liken i bakgrunden. Erik som naturligtvis var oroad över
situationen föreslog att de tillsammans skulle gå en runda utmed
vattendraget för att säkra spår men fick svaret att det var för
farligt att vistas där och att de genast var tvungna att evakuera.
Upploppet i byn var redan ett faktum
och Erik ombads att genast komma ner till huvudstaden Bangui för att
förhöras, något som väl var helt sin ordning. Väl där
konfronterades han efter ett kort förhör med misstankarna mot honom
och blev sedan satt i häktet. Även David och elva andra i företaget
blev några dagar senare häktade. Under de första fyra veckorna
fanns ingen officiell anklagelse mot dem vilket försvårade
situationen avsevärt. Efter påtryckningar utifrån kom för någon
vecka sedan ett officiellt uttalande där de delgavs misstanke men
där man också sa att en tredje oberoende utredning var tvungen att
bli klar innan rättegången kan äga rum. I samband med detta
flyttades också Erik och de andra till det stora fängelset i stan
där de trots allt får sova på madrasser om än på golvet. Igår
kom också ett erbjudande till dem att de kan flytta till en större
cell mot att de själva står för ombyggnationerna..! Idag hoppas vi
på att rättsprocessen ska få ett rättvist utslag och att helvetet
för lokalbefolkningen i Centralafikanska Republiken ska få ett
slut.
